|
jag delar den rymd där varje människa stämt möte med sej själv och där ingen människa fått fotfäste i en annan jag ser mej återvända till den plats där mina tankar först fann sin verkan den plats där jag lät mina tankar och min längtan skingras i blåsten som läkemedel ur en framsträckt hand och jag såg hur dom spreds hur dom långsamt sjönk in över skogsbranterna och dom slagna brustna sjöarna som ännu en gång kontaktat mej i sömnen för att säja att det är försent och sedan viska att det är meningen att det ska vara så |
jag väntar tills du når mej och du når mej från långt håll där sorlet av röster och steg stannar av och förvandlas till ekande minnen här finns inte ett tecken på liv bara vinden vinden genom dom tomma salarna som slutit sej samman och gömmer på en avbruten svart ljusveke som en gång färgat av sej mellan en människas fingrar och bäddats ner bland bilderna i en rymdfarares gener inte en rörelse av liv här finns bara vinden vinden och ett avlägset dröjande rop ur själva landskapet som påminner om en bön om hjälp från någon som skadats utan återvändo men inte lyckats göra slut på sitt lidande av egen kraft |