I hörnet där två väggar
tillsammans möter golvet,
sitter min ihopkrupna, trasade själ.
Mitt tysta skrik ekar i alla rum.
Ingen hör,
ingen ser…
mig och min smärta.
Vem ska torka mina tårar?
Vem ska omfamna min skälvande kropp?
Vem ser det rädda , oälskade barnet i mig?
Skogen är mörk.
Trädens grenar sträcker sig,
likt armar,
efter mig.
Taggiga buskar ringlar sig
runt mina ben.
Jag vill skrika, men min mun är full
av ruttna löv.
En varg följer mina spår.
Hans sylvassa tänder glimmar
i månskenet.
Huldran väntar mig på skogens
djupaste plats.
Jag kryper ihop.
Slår armarna över mitt huvud.
Drar benen mot mitt bröst,
som för att skydda mig.
Och ändå är det som om
jag skriker
-MER! MER!
Jag hatar dig för att du inte förstår
hur illa du gör mig.
Står du mig så nära att du inte
ser
hur du piskar min redan sargade kropp
och klöser min rivna själ.
Du gör mig illa,
du gör mig så jävla illa.
Mer än någon annan har gjort.
Och ändå tycker jag bara
att jag har mig själv att skylla.
Och det kanske jag har.
Men kanske inte.
Men det spelar ingen roll.
För det gör så ont.
Det gör så jävla ont.
Mörkret sänker sig.
Mitt hjärta är kallt
Och min själ är tom.
Men jag erbjuder dig min kropp
ännu en gång.
Och du tar den.
Tror du att mörkret döljer dig?
Ljuset skrämmer dig
såsom
det skrämmer mig.
Våra sargade själar bygger murar
allt högre.
Och vi blir allt kallare
inombords.
Vi söker utplåna smärtan
vi bär på.
Vi söker tröst
i varandras kroppar.
Gör vi smärtan större?